Sedan mänsklighetens begynnelse har nyttjande av eld varit avgörande för utvecklingen av den mänskliga arten. Den första energieran började för mer än 300 000 år sedan, när mänskligheten började använda energin som erhölls från elden genom förbränning av biomassa. Med hjälp av kontrollen av denna kraftfulla energi formade människan det utrymme hon ockuperade och formade sig själv som en individuell varelse på en fysisk och kognitiv nivå och som sociala varelser.
Under yngre stenåldern var elden avgörande för skapandet och expansionen av pastorala samhällen, och spelade en nyckelroll i förändringen av Europas landskap. Mänskligt nyttjande av eld har funnits sida vid sida med naturlig eld sedan mänsklighetens bosättning på den europeiska kontinenten. De traditionella bosättningarnas nyttjande av elden möjliggjorde skapandet av ett heterogent landskap. I samhällen där ursprungsbefolkningarnas sedvänjor ännu är i bruk kvarstår förfädernas nyttjande av eld för många olika ändamål: förnyelse av betesmarker, avskogning för att öppna nya betesområden, förbereda marken för sådd av jordbruksgrödor, för att underlätta jakt, för att begränsa vegetation och minska bränslemängder, för att stimulera fruktsättning, för att bekämpa skadedjur och sjukdomar, för att avskräcka vilda djur, för att utöka bostadsområden eller för kulturella och ceremoniella ändamål.
Genom århundradena hade detta nyttjande av eld också positiva effekter på bevarandet av biologisk mångfald och underhållet av landskap, även om nyttjandet var avsett att möjliggöra eller förbättra levnadsförutsättningarna för de mänskliga samhällena. Eld kan spela en negativ eller positiv roll för såväl mänskliga samhällen som ekosystem, beroende på hur, när och var den uppstår. Med industrialiseringens början i Europa, inleddes under 1800-talet en process av socioekonomiska förändringar som hade stark inverkan på landsbygden, såsom migrationen av landsbygdsbefolkningen till stadskärnor, motorisering och intensifiering av jordbruket, införandet av oorganiska gödningsmedel och förändringen i egendomsregimer (privatisering av gemenskapsmark). Nya samhällen, huvudsakligen urbana och urbaniserade, har ett starkt inflytande på landsbygden, vilket leder till att brand utesluts från landskapet, vilket har förvrängt betydelsen av antropogen brand i de ekologiska processerna i ekosystem som är anpassade och beroende av brand.
Från 1970-talet och framåt återinfördes brand i skogsområden i Europa som ett bränslehanteringsverktyg genom nyttjande av tekniker som då redan användes i USA, den så kallade föreskrivna branden eller tekniska branden (benämnt kontrollerad brand i Portugal), huvudsakligen främjat av statliga institutioner med kompetens inom skogsförvaltning och bekämpning av vildbränder.
De kumulativa förändringar som drabbat landsbygdsområden i Europa sedan den första industriella revolutionen har lett till vildbränder som idag beter sig annorlunda än tidigare, till följd av en kombination av klimatförändringar (global uppvärmning och förändringar i nederbördsregimer) och landskapsförändringar (fragmentering, avfolkning och övergivande av traditionell mark- och landskapsskötsel).
På bara drygt två århundraden förstördes i praktiken ett komplext förvaltningssystem som baserades på praxis som utvecklats sedan den neolitiska perioden, baserad på en balanserad förvaltning av resurser och där elden utgjorde ett mångfacetterat verktyg för de mest olika ändamål, vilket främjade förvaltningen av landskapet.
Idag blir brandsäsongerna i Europa längre och mer intensiva och påverkar gradvis hela det europeiska territoriet. Det är i denna moderna kontext av förändringar som det finns ett behov av att återföra elden till landskapet, som ett sätt att mildra effekterna av stora och destruktiva vildbränder som årligen påverkar territoriet.
Återupplivandet av traditionell kunskap och praxis relaterad till brand är en grundläggande strategi för att anpassa sig till hoten från omfattande vildbränder i skog och mark. Därför är det ytterst viktigt att återinföra kontrollerad brand (traditionell eller institutionell) i förvaltningen av territorier, livsmiljöer och resurser i landsbygdssamhällen och för att öka motståndskraften hos europeiska landskap mot effekterna av klimatförändringar och potentiella risker som uppstår därav.