Majoriteten av svenska familjer med iransk bakgrund är beroende av Schengenvisum för att kunna träffa sina familjer, särskilt föräldrar, i Sverige. Baserat på statistiken från den svenska ambassaden i Teheran har sedan 2018 en stor andel av visumansökningarna avslagits på grund av striktare kriterier som inte är tillräckligt specifika. Genom att genomföra "Praxis" och ignorera artikel 14.6 i viseringskodexen (EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 810/2009) har majoriteten av ansökningarna avslagits av den svenska ambassaden i Teheran.
I praktiken innebär det att nära anhöriga som föräldrar, som tidigare rest till Sverige många gånger tidigare, och lämnat Schengenterritoriet innan visumet går ut, förbjuds att resa till Sverige.
I de flesta fall är besluten baserade på tvivel om att sökande kommer att lämna staten före utgångsdatumet för deras visum. Genomgång av många av dessa avslag visar att besluten i första hand baseras på den sökandes månadsinkomst. I många fall ignoreras de sökandes tillgångar, resehistorik till Schengenområdet, eller närvaro av beroende familjemedlemmar i ursprungslandet (t.ex. officiell partner eller underhållsberättigat barn) och ännu viktigare sökandens ålder som starka bevis när månadsinkomsten inte är "tillräcklig" baserat på ambassadbedömning. Sveriges ambassad definierar aldrig det lägsta erforderliga beloppet som en acceptabel månadslön.
Den här typen av bedömningar har främst påverkat en grupp sökande (föräldrar vid pensioneringen). Denna grupp, liksom majoriteten av pensionärerna i Sverige och alla andra länder i världen, har minimilöner. Och det betyder inte att de har för avsikt att stanna i Sverige. Detta faktum återspeglas till och med statistiskt i tidigare uppgifter om asylansökningar från Iran. Att titta på migrationsverkets statistik över asyl visar att denna åldersgrupp i princip inte har för avsikt att söka asyl i något nytt land eftersom de är djupt etablerade i sitt samhälle. Dessutom finns det ingen mekanism för sökande eller värdar (i detta fall svenska medborgare som bjuder in sina föräldrar) för att garantera att sökanden skulle lämna Schengenterritoriet.
Schengenkorrespondenser i den svenska ambassaden och migrationsverket försöker lägga ansvaret på den gemensamma Schengenkodexen medan Codexen endast definierar riktlinjer. Codex-koden har också tydligt påpekat att ''Kraven i artikel 14.1 får frångås när det gäller en sökande som är känd av konsulatet eller de centrala myndigheterna på grund av sin integritet och tillförlitlighet, särskilt när det gäller laglig användning av tidigare viseringar''